Med hjärtat i handen & lip i halsen – vågar vi längta hoppet i tomheten tillsammans?

Just vid depression finns det många psykologiska behandlingsmetoder som har ett bra vetenskapligt stöd. Detta påtalade Gerhard Andersson mfl. redan 2008 i en metanalys. Tillvägagångssätten som visats framgångsrika är olika. I Interpersonell psykoterapi, IPT, talar man om att doppa nerpatienten i depressionen, i sjukrollen. Detta innebär delvis att det inte finns någon stress att initialt minska depressiva symtom, utan att försöka förstå, få en inblick i och en känsla för symtombilden och hur den tar sig i uttryck för just denna individ just nu.

Jag brukar tänka att det där doppandet, utöver en slags mentaliseringsbefrämjande externalisering, visar att jag är intresserad av just dig och ditt mående och att jag är beredd att kliva ner i det där depressionsbadet med dig en stund för att vi tillsammans (och med patientens viktiga andra) kan kliva upp ur det så småningom, förhoppningsvis.

I affektfokuserad terapi tänker jag att något liknande sker när jag uppmuntrar personen att vara nyfiken och känna medkänsla för sina försvar/undvikanden innan man kan vara helt beredd att pröva något annat. Att kunna känna respekt för sina tillkortakommanden. Saker behöver inte bara vara begripliga utan jag behöver respektera mig själv för den jag är och mina tidigare beteenden innan jag kan unna mig att få gå in i något mer funktionellt och självomhändertagande.

Adolf Meyer, en av IPTs inspirationskällor, vid sidan av Sullivan och Bowlby, menade att en diagnos inte har något värde över huvudtaget om vi inte är väl införstådda i just denna individs specifika vardagliga detaljer där depressionen tar sitt uttryck och skapar ett lidande, en hämning för just denna person i relation till sig själv och andra. Vad som är ett depressivt symtom för den ena kanske inte alls är det för en annan. Jo visst det finns kriterier för depression men exakt vad det innebär är individuellt.

För en tid sedan samtalade jag med en person som led av en ökad depressivitet och inre smärtsam tomhet och likgiltighet. Han sa att den enda gången han kände sig berörd var när han lyssnade på musik, speciellt Håkan Hellström. Vi talade om musik en stund och vilka låtar som varit betydande och hjälpsamma för honom vid olika livstillfällen. Det kändes fint och för en kort stund kändes han inte helt tom. Efter en stund sa personen dock med en tung eftertänksam suck; – Men vet du… på sista tiden… då blir jag inte ens berörd av Håkan och hans musik. Jag känner typ ingenting.

Då blev jag orolig. Detta var för honom ett uttryck för ett symtom på djup depression, det kände jag, även om jag här medger att jag så klart lägger in en del i min egen relation till Håkan Hellström (I love him <3).

Få artister väcker så mycket känslor bland svenska folket som Håkan, på så olika sätt. Hans röst, stil och låttjuveri delar Sverige mitt itu, även de som aldrig lyssnat på honom.

Och bland som gjort det – lyssnat på honom – hans förmåga att väcka fram nerven i ditt sårbara inre väsen, det är det som fått honom att sälja platina. Han tar i sin röst, text och framtoning – naket och naivt – fram din kärlekstörstande ångestdrypande inre tonåring och berör, berör och berör och berör.

I låten ”Kärlek är ett brev som skickats tusen gånger” sjunger han om sprucken kärlek och han lovar sig själv att aldrig någonsin ge sitt hjärta rakt ut till någon igen. När jag hörde honom sjunga den första gången slungades jag tillbaka till 1989 när jag förkrossad bestämde mig att jag aldrig någonsin skulle låta mig älska någon igen om inte hen först försäkrat mig om evig kärlek och tillit först – och kanske inte ens då. Jag skulle aldrig låta mig riskera att bli sårad eller besviken mer. Som tur var min längtan efter relation och närhet större än rädslan.

Håkan gav ut en ny skiva nyligen. På bussen i dag lyssnade jag på den. Jag fastnar vid låten ”Tro på livet” Den har en helt annan ton än hans tidigare låtar. Tycker jag. Jag uppfattar att den handlar om en depression, att det är så mörkt. Om att han försöker inge hopp till den han sjunger för, att inte ge upp önskan att hoppas. Ge aldrig upp!  Han sjunger om att tro på livet är en hård väg att gå. Det är är inte lätt men jag har sett så många briljanta sätt att göra under på, sjunger han med sin själskärande röst i sällskap av en hel symfoniorkester.

Jag blir enormt berörd där på morgonbussen. Inser.  Det är precis detta som är mitt jobb!

Att få människor att våga våga längta, hoppas önska och tro att – fast det är en hård väg att gåoch fast det gjort så vansinnigt ont – så är det ändå värt att än en gång vara beredd att ge hjärtat rakt ut, vad som än händer. Att våga riskera att bli sårad för att inte bara nöja sig med den depressiva futtigheten utan få det livet kan erbjuda; kärlek, innerlighet, äkthet – att våga bli berörd. Det är det som är psykoterapi – mitt jobb.