Att veta, inte veta, vilja veta = sant?

För ett år sedan skrev jag detta blogginlägg i relationellarummet.com som handlar om utmaningen/vanskligheten att dra långtgående slutsatser i vetenskapens namn. Med tanke på den debatt som uppstått i samband med Socialstyrelsens remissversion kring Depression och ångest, så tycker jag att detta inlägg känns väl värt att damma av.

Relationella rummet

Denna vecka bjuds ni in i Relationella Rummet av Malin Bäck som välkomnar er att fundera kring ”sanningar” kring psykoterapi och psykoterapiforskning. Om Ni önskar kommentera inlägget, klicka på rubriken, så syns kommentarsfältet nedan.

Att veta, inte veta, vilja veta = sant?

Jag älskar psykoterapi i alla dess former, ja nästan i alla fall. Samtalet. Mötet. Utforskandet. Krumbukterna. Ögonblicket. ”Wowet”….

Sedan några år tillbaka har min relation till psykoterapiforskning kommit att växa sig nästan lika stark som till det kliniska psykoterapiarbetet.

Intresset och fascinationen bara växer och när den kliniska verkligheten stundtals känns alltför komplex och svårbegriplig, så kan ju dessutom teorier, SPSS och statistik i stunden lockas att bli en trygg famn att luta sig mot, typ; detta har ”bevisligen” något sanningsvärde… 🙂

Nu känner jag i och för sig inte så alltför ofta… Kanske tack vare det relationella perspektivets tillåtande icke vetande hållning, eller för att citera…

View original post 1 154 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s